Om trädgården
Arter
Odlingsytor
Annat botaniskt
sevärt i
Hemavan
Öppettider
Guidning
Vägbeskrivning
Kontakt
Styrelse
Länkar
Arkiv
Bildgalleri
Olof Rune

Startsidan


.....
Olof Rune 1/1 1919 - 16/9 2006
Natur i Norr, Umeå Årgång 25 (2006), häfte 2:57-71
Förutom glädjen med arbetet var Umeå naturligtvis ett eldorado för skidåkaren Olle. Han åkte sjumila, alltså loppet mellan Vindeln och Robertsfors, hela 20 gånger! Och bara en halv dagsresa från Umeå fanns fjällen, där Tärnaområdet blev den naturliga hemvisten. Efter att 1957-1961 ha hyrt en övergiven stuga i Granås nära Tärnaby, köpte Runes ett nästan färdigt hus i Portbron söder om Hemavan. Detta hus blev snart familjens andra hem, och gästboken berättar om otaliga botanister som tittat in där genom åren och uppskattat entusiasmen och gästfriheten. Tärnafolket tyckte först att Olle var lite tokig: "En blomdoktor - inte behöver blommorna någon doktor", men med tiden blev Olle en välkänd och uppskattad figur även bland fjällborna.

Så småningom kom det ett Universitet även till Umeå. Därmed såg Olle en möjlighet att få kunna uträtta mer inom sitt forskningsfält, att kunna förverkliga idéer han hade, och få handleda doktorander. Han sökte professuren i ekologisk botanik och även lektoratet i botanik och fick lektoratet. Hösten 1967 slutade Olle på seminariet och började som lektor på Universitetet.

Även om Olle under sin tid som universitetslektor var en oförglömlig inspirationskälla till många årskullar av biologistudenter, var detta att han ej hade möjlighet att utföra verklig forskning en besvikelse för honom. Till en början var Olle delaktig i verksamheten på den nya institutionen för ekologisk botanik, t ex var han aktiv då institutionen övertog det "länsherbarium" som överstelöjtnant Lennart Wahlberg en gång upprättat i Hembygdsföreningens regi, men efterhand fann han sig fördriven allt längre från forskningsinstitutionens verksamhet. Utan att vara allför subjektiv, så framstår det som tydligt att Olle de facto hindrades från att forska, en förvisning som Olle tog mycket hårt.

Vi som hade Olle som lärare uppskattar mycket att vi haft denna förmån. Olles föreläsningar var aldrig tråkiga. Hans förmåga att med botaniken som centrum foga samman de mest skiftande discipliner till en spännande väv, var ständigt lika fascinerande. Vi minns också några av hans egenheter, t ex snabbskissen "kälkbacken", en lutande linje på svarta tavlan som kunde användas som utgångspunkt för att förklara i stort sett samtliga kända botaniskekologiska fenomen på ett sätt som alltid nådde ända fram, eller hans detaljerade beskrivningar av vissa växters berusande eller könsdriftsstärkande effekter.

Olles språk har också givit bestående intryck. Vem glömmer någonsin hans sätt att, med tydlig Göteborgsklang, ge bifall genom att yttra "jovisst seru, det är riktigt seru!", eller hans pricksäkra härmingar av professor Pettersson. Olle använde också rätt flitigt en del ord som nog inte bör sägas högt i kyrkan, men alltid med humorn lurande i mungipan.

Ett lysande exempel på detta råkade jag själv ut för. Olle och Maj hade nämligen under lång tid en rätt udda familjemedlem, en gråpapegoja Psittacus erithacus som hette Jacko. En gång när jag hade ärende i huset ringde telefonen, varvid Jacko genast ropade "Svara!". Även efter nästa signal kom det ett "Svara!", men när det ringde en tredje gång utbrast den "Svara för helvete!". Vem kan Jacko ha fått det ifrån?
Ja, det finns många Olle-historier, precis som det skall vara när man haft mycket roligt tillsammans. Men frågar man någon forna biologistudent, nästan vem som helst, är det ändå en historia som berättas om och om igen. Olle ledde många fjällexkursioner för oss studenter, och han var alltid snabbast uppför. På grund av sin fysiska toppform hade han nämligen alltid en fördel, även när han demonsterade växter. På väg uppför Gieravardo eller något annat brant fjäll blev därför studenterna allteftersom rätt svettiga, och när man kom upp till toppen var de både andfådda och slutkörda. Då satte sig Olle på en sten vid en bäck, lutade sig bakåt och sa: "Banne mig om det inte vore det inte gott med en öl", och fiskade upp en iskall öl ur bäcken! Det visade sig att Olle lade ut dessa flaskor i förväg vid andra tillfällen eller vid förexkursioner. Vi som varit med förr var beredda, men gimmicken höll alltid.

Olle pensionerades 1984, men hade i flera år framöver hand om vissa kurser. Till följd av en stroke 1984 och flera som följde senare, blev hans hälsa med tiden sämre, men humöret hölls alltid uppe. Olles hade emellertid ett projekt kvar, en dröm som till slut gick i uppfyllelse. Han hade varit engagerad i det projekt i Hemavan som gick under namnet "Tärna Fjällpark", men förstått att det ej skulle gå. 1988 (tror Maj) började dock Olle fundera på om man skulle kunna förlägga en botanisk trädgård i samma område. Olle ritade upp en skiss tillsammans med en arkitekt och idén var född. Numera är Fjällbotaniska Trädgården en välbesökt attraktion, och en plats där man faktiskt kan känna Olles närvaro i fingerspetsarna. Paradnumret i trädgården är naturligtvis det exemplar av Olles "egen" orkidé, brudkulla Gymnadenia runei, som årligen med vederbörligt tillstånd hämtas från Rödingsnäset. Olle fick besöka trädgården en sista gång sommaren innan han gick bort. Nu har han vandrat färdigt och saknaden är stor.

Tack. Stoffet till denna minnesruna är dels inhämtat genom att jag själv under många år haft förmånen att känna Olle och hans familj, dels genom många samtal med Maj Rune och intervjuer av medbotanister, varav jag särskilt vill nämna Hugo Sjörs. Mycket fick inte plats: här finns inget om resorna till Afrika, Olles talanger som mästerkock, alla krukorna med serpentinväxter, eller om den gången han simmade i bassängen i växthuset. Men allt kan ju inte få plats, och minns gör vi ändå. Ett stort tack till alla som delat med sig av sina minnen av Olle.


Stilstudie av Olof Rune i skidspåret.

........................................................forts >>>

Fjällbotaniska Trädgården
Naturum Hemavan
Njalla samepark
Vindelfjällen - Europas största naturreservat
Restaurang Njalla
Kungsledens sydport