 |
Om trädgården |
|
Arter |
|
Odlingsytor |
|
Annat
botaniskt sevärt i Hemavan |
|
Öppettider |
|
Guidning |
|
Vägbeskrivning |
|
Kontakt |
|
Styrelse |
|
Länkar |
|
Arkiv Bildgalleri |
|
Olof Rune |
Startsidan
|
ARKIV
Fjällbotaniska
Trädgården i Hemavan
|
|
|
FRÅN FJÄLLBOTANISKA TILL SÖDRA SYTERTOPPEN Om tre års vedermödor och glädjeämnen Vidare drives jag, in i ett okänt land. Marken blir hårdare, luften mer eggande kall. Ur SÅ VAR DET (Vägmärken) Dag Hammarskjöld gjorde fjällvandringen till en filosofisk angelägenhet, med mening och innehåll som påtagliga drivkrafter. Generalsekreterarens kärlek till den svenska fjällvärlden var omvittnad. Hans texter behandlade ofta fjällvandrandets innebörder och "exegetik". Att innehållet präglades av en känslans värme, var ägnat att förvåna när upphovsmannen ofta betraktades som en kylig och intellektuell ämbetsman med stor dignitet. Av naturliga orsaker fick Hammarskjöld aldrig uppleva Fjällbotaniska trädgården i Hemavan. Trädgården var inte ens påtänkt när han förolyckades i Afrika. Men som uttryck för ett djupare sammanhang, skulle denna botaniska lustgård säkert ha fått hans fulla gillande. Fjällträdgården vilar mot den långsträckta sluttning, som så småningom övergår krönet till Södra Sytertoppen. Trädgården är så omsorgsfullt infogad i sin naturliga miljö, att besökare känner en direkt trivsel med platsen. Första sommaren sällskapet besökte trädgården, förstärktes denna känsla av att anläggningens grundläggare, Olof Rune, satt på en soffa och betraktade turisterna. Det rådde ett stilla lugn kring hans gestalt. När hustrun Maj gav en förklaring, märktes det ändå att det fanns en stark personlighet bakom grundarens blygsamma framtoning. Olof Rune behövde egentligen inte heller säga så mycket , för hans "fjällträdgård" var mer än talande. Varje år har sällskapet sedan återvänt till denna oas av skönhet och harmoni. Att sedan vandra på höjdryggarna ovanför trädgården, ingav känslan att bestiga "världens tak". Till slut förstod vandrarna varför fjällmassivet bar namnet Norra Storfjället. Och att en framstöt mot dess södra topp ställde de allra största krav på uthållighet, med tolv timmars nästan oavbrutet vandrande t/r från Hemavan. STENVANDRING. Den där speciella känslan för Södra Sytertoppen uppstod under sällskapets allra första sommarvistelse i Hemavan. Det var när de tagit sig upp till nivån 1135 och stod på krönet av Storkittelhobben. Likt dyningar i ett stelnat hav reste sig topparna på höjdryggen mot norr: 1247, 1380, 1507 och 1603. Höjderna gav nästan ett "sensuellt" intryck i sina mjukt rundade former. Sedan svängde fjället österut i en långsträckt sluttning, för att slutligen resa sin kägla på 1685. Toppen föreföll nå upp till kanten av "stratosfären", och uttryckte en avvisande hårdhet. Föga anade besökarna att det skulle krävas tre sommarvistelser i rad för att nå krönet av detta storslagna fjällmassiv. Någon tanke på att bestiga Norra Sytertoppen, 1766,9, uppstod varken då eller senare. Genom sin långa ansats på tämligen hög nivå, var den södra toppen en betydligt större utmaning än att göra den korta "ruschen" från Syterskalet och upp till högsta krönet på N Storfjället. Färden hade också sina begränsningar när den skulle genomföras under en och samma dag, och börja och sluta vid högfjällshotellet i Hemavan. Att bestiga ett fjäll genom att först känna sig för med vandringar i dess dalgångar, var ett sätt att visa berget respekt. "Mät ej bergets höjd förrän du nått toppen", förordade Dag Hammarskjöld i Vägmärken. Som erfaren vandrare och utforskare av vår fjällvärld låg det en djup insikt i hans påpekande. |
|