Linnean är en av de mest älskade blommorna i den svenska skogen. Den är liten, rosa och doftar mandel – och den bär namnet efter Carl von Linné själv. Här berättar vi vad som gör linnea så speciell, var du hittar den och varför den blivit en symbol för både Småland och svensk botanik.
Linnea – fakta i korthet
- Vetenskapligt namn: Linnaea borealis
- Familj: linneaväxter
- Engelskt namn: twinflower
- Blomning: runt midsommar (juni–juli), ibland en andra gång på hösten
- Växtplats: skuggiga barrskogar, särskilt granskog, upp till trädgränsen
- Landskapsblomma: Småland
Hur ser linnea ut?
Linnean är en vintergrön dvärgbuske, men den ser snarare ut som en ört. Den har en tunn liggstam som kryper längs marken och mossan och fäster sig med rötter på olika ställen. Enligt svenska Wikipedia mätte Linné i Lappland exemplar som var sex meter långa. Därifrån växer korta, upprätta skott med små runda blad.
Blomställningen består oftast av två blommor som hänger parvis i toppen av en tunn stängel – därav det engelska namnet twinflower, tvillingblomma. Blommorna är klockformade, ljusrosa till vita och har en mild doft av mandel. Klockformen och den hängande ställningen skyddar pollenet mot regn, och insidan är hårig för att hålla kvar nektarn och hålla borta vissa småkryp. Ibland får en stängel till och med tre eller fyra blommor.
Frukter som liftar
Frukten är en liten nöt med ett enda frö. Den omges av små skärmblad som är täckta av klibbiga körtelhår. De klibbiga håren fastnar i päls och fjädrar på djur som passerar, och så sprids fröet till nya platser. Frukterna mognar i slutet av augusti eller i början av september.
Var växer linnea?
Linnean är nordligt cirkumpolär, vilket betyder att den växer runt hela norra halvklotet: i Skandinavien, Skottland och norra England, Centraleuropa, Sibirien och norra Nordamerika. I Sverige finns den i hela landet utom de sydligaste delarna, men den är mindre vanlig i södra och mellersta Sverige. Den trivs i skuggiga barrskogar, framför allt granskogar. Längst upp i Lappland och i nordligaste Norge kan den bilda vida, täta mattor även på skoglös mark, och i fjällen når den ungefär upp till trädgränsen. Vill du veta mer om växterna ovanför trädgränsen kan du läsa vår artikel om fjällväxter eller om fjällsippa.
Engelska Wikipedia nämner att skogsvårdare betraktar linnea som en indikatorart för gamla skogar. I Storbritannien klassas den som ”nationally scarce” och växer främst i öppna tallskogar i Skottland.
Linné och linnean
Carl von Linné älskade linnean. Han hade den i sitt sigill och i hjälmen på sitt adliga vapen när han adlades 1757. Själva namnet gav dock inte Linné växten. Den holländske botanikern Jan Frederik Gronovius döpte släktet till Linnaea för att hedra Linné, och Linné lade själv till artnamnet borealis, ”den nordliga”. Det formella namnet publicerades i Linnés Species Plantarum 1753. Linnea blev senare Smålands landskapsblomma – Småland var ju Linnés hemlandskap.
Namnet Linnea är dessutom ett populärt svenskt flicknamn, som kommer från blomman och alltså indirekt från Linné.
Linnea i folkmedicinen
Förr användes linnean som läkeväxt. Carl Fredrik Hoffberg skrev 1792 att ett avkok av linnea var en välsmakande dryck som skulle vara bra mot gikt, och att krossad linnea i mjölk användes mot värk i ben och leder hos både människor och djur. De gamla läkande egenskaperna syns i många av växtens dialektnamn. I dag finns inget vetenskapligt stöd för sådan användning, så njut hellre av blomman där den växer.
Så hittar du linnea
Gå ut i en mossig granskog runt midsommar och titta nära marken. Ofta känner du doften innan du ser blommorna. Linnea är inte fridlyst i Sverige, men den växer långsamt, så låt den stå kvar och fotografera den i stället för att plocka. Läs gärna även om mossornas värld, där linnean ofta trivs.
